Idag var det eximination. Jag var besviken på klassens beteende och samtidigt glad att det inte var värre. För det hade det kunnat vara. Jag är tacksam för att jag fick godkänt. Sanningen ligger dock I att vara lärare handlar inte bara om att stärka sina elever, utan att eleverna även måste stärka sin lärare. Det är då alla växer som mest.
Morgonen präglades av rasistiska uttalanden och mobbing. För en skola som denna är det vardagsmat, Var går gränsen? Jag tror att när dessa uttalanden sker så pass ofta blir det tillslut en vanlighet. Lärarna reagerar inte längre. Det är extremt jobbigt att se. För bortsett från bråkstakarna finns elever som faktiskt vill lära sig. Det gör situationen ännu värre. Hur ska de kunna nå målen när de andra stör så mycket?
Diskussionen med min besökande lärare resulterade I en hel del konfliktrelaterat prat. Det kändes skönt och samtidigt väldigt jobbigt att få prata om det som sker I klassen. Det var som att jag hade hoppats på att han hade en lösning, såg det utifrån ett annat perspektiv etc. Tvärtom kändes det som att han bekräftade mina tankar. Det är jobbiga elever, det är en jobbig klass, det är en jobbig skola och det är ett segregerat område.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar