Veckoreflektion

Hur var veckan? Rolig och lärorik är mitt svar.

 

Jag läste hela kompendiet om Yrkesspråk. Av alla kompendier tycker jag att det här var den bästa. Mina tankar om vad jag läst:

 - Hur tar jag reda på elevernas förkunskaper? 

- Jag läste om ett intressant projekt vars syfte är något jag funderat över en hel del själv. Projektet handlade om fåglar. Eleverna I klassen fick ta med frågor till riktiga fågelexperter. Exempel på frågor som barnen tog med var ”om fåglar kan pussas och vad dem tänker”. Dessa frågor har även experter svårt att svara på. Det gjorde diskussionen väldigt lärorik och barnen var uppmärksamma. Terminen innan hade de fått leta upp intressant fakta om fåglar i böcker. Då var intresset för ämnet inte lika högt.

Jag tror att vi som framtida lärare måste ha kreativa lektioner där svaren inte går att hitta i mobilen. Idag kan vi få många svar från google och telefonen bär vi ofta med oss i fickan. Vilken information kan vi inte hämta därifrån? Där är barnens frågor till fågelexperterna exemplariska.

-        När vi lyssnar på barnens reflektioner handlar det delvis att se världen från deras synvinkel, men också att göra dem delaktiga.

-        Vi har STOR makt som lärare och det bör diskuteras oftare. Endast för att vårt yrke utgår från barnen betyder inte det att barnen styr.

-        Jag läste även om att satsningar inte alltid ger ett framgångsrikt resultat, men det behöver inte vara negativt för det. Då tänkte jag direkt på min mammas teater. Innan hon tog även teatern jobbade hon med handikappade och funktionshindrade. Detta gav henne verktygen till att ge dessa människor större plats på teaterscenen. För oss som har läst specialpedagogik vet vi att tyvärr måste flera diagnoser samsas i ett klassrum. Många behov och få specialpedagoger. Detta gäller även på scen.

De autistiska vet alltid vart de ska stå, vad de ska säga och vart alla andra ska vara. Andra diagnoser har inte alltid lika ”lätt” att förstå. Oftast brukar därför hennes föreställningar sluta kaosartat. Någon glömmer en replik eller börjar skrika varpå de autistiska får utbrott för att något är fel.

Detta är ett bra exempel på när processen är, enligt min mening, blir viktigare än slutresultatet. Många mår dåligt över att föreställningen bröts men alla som är medvetna om allt arbete bakom ser det annorlunda. För att dessa människor ens ska våga ställa sig på scen, arbeta som grupp, komma ihåg EN replik och så vidare är HÅRT arbete. Det var inte förgäves.

-        I kompendiet stod även om att ifall du säger att allt är fint som eleven målar, då kommer eleven inte heller ta det seriöst”. Vi måste säga VAD som är bra och VAD de kan tänka på.

-        ”Mindre är mer”. Hur konstigt det än låter så tror jag att det är sant. Ibland krävs det mer mindre aktivitet och mer tid för tänk för att utvecklas mer.

Vi har även övat på att göra utvecklingssamtal. Visst tycker jag att det är nödvändigt men jag tar det med en nypa salt. Liknande känner jag med övningar inom hjärt- och lungräddningar. Du kan öva på låtsas hur många gånger du vill, när det väl gäller vet du hur man egentligen agerar. När jag väl har mitt första utvecklingssamtal får vi se hur det går. Det finns inget manus till sociala relationer som i det här fallet. Däremot är det bra att få exempel på hur vi kan tänka.