Idag fick vi arbeta med stoppmotion film. Det var första
gången som jag någonsin prövat på det arbetssättet. Jag kan definitivt säga att
jag underskattat arbetet bakom Wallce and Gromit.
Temat var drömmar. Jag och min arbetspartner Celina bestämde
oss för att utgå från kakan Vaniljdröm. Vi började genast skissa på en gubbe
som drömmer om en kaka. Vi visste inte vad slutresultatet skulle bli, utan
skissade och kom på idéer längst med vägen. Roligt är att man kan se att vi
från början använder oss av lite detaljer, för att sedan försiktigt bygga upp
och skapa mer liv i vår karaktär. Vi insåg vid skapandets gång vad som var
möjligt för oss att göra och blev mer lekfulla.
Vi började med att ta bilder via den vanliga mobilkameran
för att sedan ladda in dem i programmet. Delvis var vi därför tvungna till att
köpa till en extra-app som tillät oss att importera bilder. Delvis blev också
bilderna i det nya programmet en annan storlek vilket försämrade kvalitén. Vi
bestämde oss att inte ta om våra foton utan att bli en erfarenhet rikare
istället.
Vi märkte också att våra skuggor syntes vid vissa
tillfällen. Något man inte lägger märke till när man endast ser bild för bild,
men när hela filmen spelas blir ljuset skimrande. Återigen bäste vi oss att bli
en erafenhet rikare istället för att göra om.
Nu när jag väl har erfarenheten av detta arbetssätt, uppstår
mer fantasi och tankar om vad man kan skapa. Skulle jag göra ännu en film är
det mycket jag skulle göra annorlunda för att få det att se bättre ut. Dock som
första film är jag nöjd med samarbetet och resultatet.
Som jag läst i boken ”Fantasi och kreativitet i barndomen”,
så är det viktigt att som pedagog vidga barnens erfarenheter. När man gör det
får fantasin en bredare grund att stå på. Skapelser i fantasin har sitt
ursprung, enligt Vygotskij, från något vi tagit del av i verkligheten. När jag
väl tog del av HUR man gör stoppmotion film märkte jag hur fler idéer växte. Jag
förstod alltså inte bara HUR jag skulle göra, utan VAD som blir möjligt och
kreativiteten slog rot.
Serier Idag fick vi arbeta med serier. I lgr11 kan vi läsa att elever i årskurs 4-6 ska jobba med ”Framställning av berättande och informativa bilder, till exempel serier och illustrationer till text”. Jag blev väldigt inspirerad av att göra samma aktiviteter med min ungdomsgrupp som jag arbetar med. Att göra serier tillsammans är ett bra tillvägagångssätt för gott samarbete och att upplysa om politik. För barn (och vuxna) blir det ett enkelt och roligt sätt att ta till sig information. När vi väl skulle måla våra egna serier tyckte jag att det var speciellt svårt att teckna sammanhanget på så få bilder. Från att gå från stoppmotion där varenda liten rörelse ska vara med, till att hoppa stora steg och samtidigt kunna vara sin läsare till mötes. Som kompendiet Bildanalys förespråkar så är det inte alltid så att läsaren tolkar bilderna som illustratören vill att de ska bli uppfattade. Det är svårt att få bilder och text att samverka. När jag nu själv vet hur svårt det är får se mig att se på serier på ett annorlunda sätt. Istället på att fokusera på historien i en serie tittar jag närmre på hur illustratören har fångat sambandet mellan bild och text.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar